Om ett par veckor är det dags…luciatåget ska skrida in och sprida ljus och värme över en lite lätt vintermörk och slokande skara av lärare och elever. Omprov ska klaras, arbeten ska rättas, uppspelningar med tillhörande bedömningar hinnas med på musiken. För att inte tala om alla åtgärdsprogram, eller kränkningsanmälningar som ska landa på rektors bord, diarieföras och…ja, vad händer sedan?
 
Jag tittade in i skolans aula, eftersom rektorerna bett mig kolla vad vi har stående från musiken. Min ene rektor försökte beskriva vad han hade sett och pratade om en avlång grej med pinnar och rör som stack upp och ner och verkade lite ginglig, var stor och väldigt ful. Efter en stund gick det upp ett ”Liljeholmens” och jag insåg att han menade xylofonen. Jo då, den stod där framme på scenen täckt av byggdamm – den likväl som högtalare, medhörningar m m. Trodde att det skulle vara självklart att man täcker all elektronik, tillika instrument innan man börjar byta ut ventilation och dammet lägger sig som ett tungt täcke över alla inventarier. Man ska visst aldrig anta sådana saker. Nu blev jag inte mest förfärad över att de inte täckt alla prylar, eftersom jag, när jag såg eländet, undrade hur i hela världen det ska hinna bli klart till Lucia och de rep jag behöver ha i salen innan dess. Suck…
 
I år har jag för första gången på många, många år ett rullande schema för skolkören och har satt ett maxantal på ca 25, eftersom jag tycker att det kan vara lite tungt att rodda alltför många hormonstinna tonåringar till flera framträdanden på egen hand. Till min stora förvåning har körmedlemmarna gått ifrån sina lektioner och glatt kommit till körpassen för att drillas i sjungandets konst. Kollegorna har inte suckat alltför djupt över deras frånvaro och en betydande del av kören består av killar, år 9, som nu ser fram emot att svinga sina stjärnor i luften. Hurra, det blir Lucia även detta år! Om det inte blir i aulan får jag väl vara innovativ och ta det på skolgården, i matsalen, korridorerna…
 
Till min, kanske inte helt allmänbildade rektor, kunde jag inte låta bli att säga: ”Du kanske ska komma upp till mig och få lite musikundervisning”? ”Jaaa, ja, det kanske jag ska”, sa han. Än finns det hopp. Bara man vill, så brukar ju det mesta gå.
 
På tal om att det mesta brukar gå.., så tycker jag att alla ni stretande musiklärare ute i landet ska se till att få hjälp inför Lucia, avslutningar m.m. Tänk inte att ni ska trolla med knäna för att ro iland era framträdanden utan att få hjälp. Själv har jag en fantastisk vaktmästare, en skolvärdinna, skolsköterska och rektor som står vakt om någon svimmar etc.
 
Helt annan hjälp är elevernas kamratbedömningar. Jag har äntligen tagit mig i kragen den här terminen och gjort en stencil där mina 8:or skriver bedömningar av varandras instrumentspel. Först kommer en ruta med specifika musikord som kan vara bra att använda i deras omdömen. Sedan följer några exempel på hur man kan ge positiv kritik och även ”träna-på-saker”. De har precis gjort sin andra kamratbedömning för terminen och jag ser hur de bemödar sig att förklara för sina kompisar att de har bra timing i versen, men tappar bort sig vid bryggan o.s.v. Det är en alldeles utmärkt hjälp för mig själv, eftersom kompisarna som fått kritiken läser och tänker till innan de spelar upp för min bedömning. Lysande, helt enkelt. Varför har jag inte gjort det här tidigare? För att ni nu inte ska tro att jag alldeles har slarvat med detta kunskapskrav tidigare, så har de tidigare gett varandra muntlig feedback . /Kristina Stenborg